Descent from Antiquity

Descent from Antiquity är släktforskningens heliga graal. Idén är att lyckas etablera släktskap från antiken hela vägen till någon nu levande människa, något som ännu inte lyckats med säkerhet, och kanske aldrig kommer göra det, åtminstone inte vad gäller biologiska definitioner av släktskap. Det största problemet i sammanhanget är givetvis en brist på källmaterial, men det finns också faktorer som att många antika kulturer inte gjorde någon skillnad på adoption och biologiskt släktskap i den dokumentation de efterlämnat, och att otrohet på den kvinnliga sidan av en släkt (i.e, ett oäkta barn) mycket väl kan ha gått obemärkt förbi vid någon punkt i historien.

Det äldsta sannolika släktskapet i världen är hertigarna av Yansheng, som sägs vara ättlingar till Konfucius. Han levde under perioden Vår och Höst runt 500-talet f.vt, alltså före Alexander, och före romarrikets uppgång. Kong-familjens överhuvud idag är ättling till Konfucius i 79:e led, och även om det är sannolikt att släktskapet involverar adoption vid någon punkt så finns det belägg för att Kong-familjen vördats sedan Hándynastin, dvs i ~2000 år. Det är ganska fett. För lite mer perspektiv på de blotta tidsrymderna inblandade här kan nämnas att Konfucius har två miljoner kända ättlingar idag, och uppskattningsvis tre miljoner totalt.

Sedan kan man förstås argumentera för att den här typen av släktforskning är rätt poänglös, givet att vi vet att hela mänskligheten härstammar från Mitochondrial Eve, och det är så långt tillbaka att det är utanför historieforskningens område. Å andra sidan är det väl rätt spännande med personer som vi faktiskt vet något om, såsom Konfucius, till skillnad från Mitchondrial Eve som vi aldrig kommer att få veta något om. Eller äh, vad vet jag, jag ville mest få något skrivet.

Marsianer anno 1890

"141. Äro planeterna bebodda?"

"Enligt Laplace's skapelseteori har ju hela vårt solsystem uppstått ur en stor nebulosa; spektralanalysen visar ock, att solen består af samma grundämnen som de, hvilka ingå i vår jord. I så fall skulle varje planet vara byggd af samma material som vår jord, ordnadt på olika sätt, allt efter den olika utveckling planeten hunnit. Man skulle kunna jämföra planeterna med frukterna på ett träd ; en del äro fullmogna, andra blott halfmogna. Sålunda äro en del planeter, de största, ännu kanske glödande, under det andra, t. ex. Venus och Mars, befinna sig i ungefär samma tillstånd som vår jord. Det finnes då ej ringaste skäl, hvarför ej dessa planeter skulle vara bebodda. Så snart en himlakropp hunnit det stadium, att den är möjlig för organiskt (växt- och djur-) lif, har man all anledning förmoda, att sådant uppträder på densamma. Det vore högst eget, om jorden härvidlag skulle intaga någon undantagsställning. Dermed är naturligtvis ej sagdt, att varelserna på andra planeter likna oss, vi vilja blott hafva påpekat möjligheten af organiskt lif på andra världar".

Ur "HVARFÖR? OCH HURU? - NYCKEL TILL NATURVETENSKAPERNA", Stockholm, 1890. Översatt och bearbetad av D:r Thore Kahlmeter, efter original av Brewer, Moigno, och Henri de Parville.

Alltså, verkligheten vore verkligen så jävla mycket ballare om...äh, jag låter citatet tala för sig självt istället. Kursiveringen är antagligen D:r Kahlmeters.

Quirinus

En av den romerska republikens absolut viktigaste gudar var länge den idag nästan helt bortglömde Quirinus, av allt att döma från början en krigsgud, senare en gud över den romerska staten. Quirinus plats togs med tiden av andra gudar, dock, och under kejsartiden förlorade den romerska religionen i stort mark till olika mysteriekulter, såsom dyrkandet av Magna Mater. Även med detta i åtanke är det fascinerade hur okänd Quirinus är idag, både bland akademiker och vanligt folk. För att illustrera vidden av hur bortglömd han är: Quirinus ingick i den tidigaste formen av den kapitolinska triaden, tillsammans med Jupiter och Mars.

Qibla

Qibla är det arabiska ordet för riktningen man bör be i som muslim, dvs riktningen mot Kaba i Mekka. 2006 sponsrade Malaysias rymdfartsstyrelse en konferens för att avgöra i vilken riktning man ska be om man är en astronaut i omloppsbana (flera muslimer har redan varit i rymden). De kom inte fram till något roligare än att man i det läget ska avgöra qibla bäst man kan, men storayatollan Ali al-Sistani har ett bättre förslag, som är mer applicerbart på rena scifi-kontexter: man ber helt enkelt mot jorden, där Kaba är.

Jag kan tänka mig att detta kan komma att innebära vissa problem i framtiden, dock. En av de mer plausibla lösningarna på problemet med viktlöshet vore ju som bekant att låta rymdskeppen/habitaten...rotera.

Ancient Astronauts

Ancient Astronauts är en "vetenskaplig" hypotes som populariserats av Erich von Däniken och andra lustigkurrar. Den går basically ut på att forntida kulturer måste ha haft kontakt med utomjordingar på något vis, och av dessa inspirerats till eller rentav fått hjälp att uppnå många av sina storverk. Ibland menar man rentav att specifika forntida kulturer måste ha haft högteknologi, och varit kapabla till radiokommunikation, rymdfärder, allt möjligt skit.

Typiska "belägg" för Ancient Astronauts-teorier är framförallt konsten från olika kulturer; man menar att den uppvisar tecken på UFOs, högteknologi, snubbar i rymddräkter, 'gudar' som tycks komma från skyn i märkliga farkoster, etc. Det hävdas vidare att olika artefakter och byggnader är för avancerade för sin tid och plats, att de inte kan ha skapats eller uppförts med den teknologi och kunskap som det konventionellt anses att deras skapare besatt. Praktexemplet framför andra på det senare är Cheopspyramiden, men det finns massor av andra - olmekernas konst var tex för häftig för sin tid, Sakkara-fågeln måste vara ett bevis på att de forntida egyptierna hade flygmaskiner, folket på Påskön kan så inte ha uppfört Moai själva, Nazca-linjerna är landingsbanor för rymdskepp, etc. Ett annat paradargument är det faktum att grottmålningar och andra kreativa uttryck tycks ha uppstått relativt simultant hos isolerade folkgrupper på alla håll i världen, vilket pekar på, hävdas det, någon form av aktiv inspiration.

Ancient Astronauts är givetvis koolt på ett rent konceptuellt plan, varvid det inte är förvånande att det blivit ett extremt vanligt tema i fiktion. Bland de kulturer som allra oftast förknippas med ancient astronauts, både i fiktion och i pseudovetenskap , finner vi det antika Egypten, Påskön, och, intressant nog, alla avancerade för-columbianska civilisationer i Amerika, i synnerhet olmekerna och maya. Och även om teorin i stort är skitlökig, och berövar forntida folk välförtjänt ära över hur awesome de faktiskt var, med just olmekerna och maya...så börjar man undra ibland.

The True Corn People

Did you know that the average US resident consumes more corn than the "Corn People" of Mexico and South America, every day?

There are almost no items in a US supermarket today that do not contain corn in any form - processed, perfected, enchanted, et cetera - and scientists have ways to tell what a person's diet are made up of. By investigating dead skin cells (hair, nails) of US residents, they find that a significant percentage of the nutrition comes from corn - even through the meat they consume, where most of the cattle have been fed with corn, and the sweets, where corn syrup and the likes have provided the sweetening. I guess it's safe to say that you pretty much are what you eat, and most US Americans are corn cobs with fat legs.

In Mexico and a large part of South America, where people identify themselves as the Corn People, and eat corn in a non-processed, natural form just about every day, the same studies of dead skin cells have been conducted - and these people are less like their food than the US Americans are. Their cattle are mostly fed on grass. Their peripheral foodstuffs don't contain much processed corn. They, who've lived off the corn for hundreds, or thousands of years, are more varied and diverse in their diets than the US Americans who exploit them. So who are the real corn people, really? Those who revel in it and embrace it... or those who unknowingly resemble it?

Author Michael Pollan wrote a book in which at least 30% of the pages are dedicated to how cool corn is. It's called The Omnivore's Dilemma and I recommend it to all people who like to be both horrified and fascinated at the same time. Corn is Cool!

Xibalba

Xibalba var Mayaindianernas dödsrike. Vi vet inte så mycket om Mayas mytologi, så det är oklart om Xibalba faktiskt var en plats dit döda människors själar kom, eller om det bara beboddes av andeväsen. I vilket fall var det (åtminstone) en stor stad, med trädgårdar, hus, en bollplan, och en rådssal där Xibalbas tolv furstar samlades. Dessa var mäktiga gudar och demoner, som alla rådde över någon aspekt av död och lidande. Hun-Came, 'En död', var deras ledare, men Xic och Patan var bland de mer skönt nischade - de fick folk som vandrade längst vägar att hosta upp blod och dö.

Furstarna roade sig med att förödmjuka och förvirra besökare på olika sätt - de brukade till exempel ta emot i ett rum där de placerat realistiska dockor av sig själva bredvid sina sittplatser. Besökare skickades sedan vidare till hus fyllda med bisarra prövningar avsedda att döda eller ytterligare förödmjuka dem. Ett hus var försänkt i evigt mörker, ett annat fyllt av hungriga jaguarer, etc. Mayamytologins hjältetvillingar lyckades dock överlista furstarna och klara sig igenom alla deras prövningar, för att slutligen lura de viktigaste furstarna, Hun-Came och Vicub-Came, att ta sina liv. Efter det var Xibalba förödmjukat och besegrat, och återfick aldrig sin forna glans.

Popol Vuh, den bok det mesta av vår kunskap om Xibalba kommer ifrån, beskriver det som en underjordisk plats, vars ingångar fanns i grottsystem. Quiché-folket, en undergrupp till Maya, menade dock att en av vägarna till Xibalba var den mörka reva som syns på stjärnhimlen i mitten av Vintergatan. Och visst ser den lite skum ut?