Xibalba

Xibalba var Mayaindianernas dödsrike. Vi vet inte så mycket om Mayas mytologi, så det är oklart om Xibalba faktiskt var en plats dit döda människors själar kom, eller om det bara beboddes av andeväsen. I vilket fall var det (åtminstone) en stor stad, med trädgårdar, hus, en bollplan, och en rådssal där Xibalbas tolv furstar samlades. Dessa var mäktiga gudar och demoner, som alla rådde över någon aspekt av död och lidande. Hun-Came, 'En död', var deras ledare, men Xic och Patan var bland de mer skönt nischade - de fick folk som vandrade längst vägar att hosta upp blod och dö.

Furstarna roade sig med att förödmjuka och förvirra besökare på olika sätt - de brukade till exempel ta emot i ett rum där de placerat realistiska dockor av sig själva bredvid sina sittplatser. Besökare skickades sedan vidare till hus fyllda med bisarra prövningar avsedda att döda eller ytterligare förödmjuka dem. Ett hus var försänkt i evigt mörker, ett annat fyllt av hungriga jaguarer, etc. Mayamytologins hjältetvillingar lyckades dock överlista furstarna och klara sig igenom alla deras prövningar, för att slutligen lura de viktigaste furstarna, Hun-Came och Vicub-Came, att ta sina liv. Efter det var Xibalba förödmjukat och besegrat, och återfick aldrig sin forna glans.

Popol Vuh, den bok det mesta av vår kunskap om Xibalba kommer ifrån, beskriver det som en underjordisk plats, vars ingångar fanns i grottsystem. Quiché-folket, en undergrupp till Maya, menade dock att en av vägarna till Xibalba var den mörka reva som syns på stjärnhimlen i mitten av Vintergatan. Och visst ser den lite skum ut?

Montserrats röda bok

Montserrats röda bok är en av de bästa musiksamlingar som bevarats från medeltiden. Dess namn kommer av att den härrör från klostret Montserrat utanför Barcelona i Katalonien, där den gavs röda pärmar under 1800-talet. Montserrat var under medeltiden en viktig vallfartsort, och bokens okände författare skriver i ett förord att han samlade ihop sångerna för att pilgrimerna skulle ha något kyskt och fromt att sjunga om de nu prompt måste sjunga när de håller vaka i kyrkan om nätterna. Vi bör vara tacksamma för hans fromhet nu, 600 år senare, för även om en del av boken gått förlorad innehåller den fortfarande tio låtar, med noter och allt, som annars hade varit glömda för alltid. De är alla på genuint häftiga språk: katalanska, occitanska och latin.

En av de mest populära sångerna ur boken bland musiker idag tycks vara Stella Splendens, här i en relativt autentisk inspelning.

Olmekerna

Olmekerna var den första civilisation som uppstod i Amerika. Den florerade längst en bit av mexikanska golfens kust mellan cirka 1200 och 400 f.vt. Likt alla indiancivilisationer efter dem saknade olmekerna smideskonst och uppfann aldrig hjulet, men de hade städer och extensiva handelsnätverk och möjligen ett primitivt skriftspråk. De praktiserade rituell blodspillan och spelade det mesoamerikanska bollspelet, båda sakerna typiska för de många civilisationer som skulle följa i området (Aztekerna, Maya, med flera). Olmekerna kan också ha uppfunnit bruket av talet 0 och den berömda Long Count-kalendern (det är den som folk har fått för sig förutsäger jordens undergång år 2012). Det är omdiskuterat huruvida olmekerna praktiserade människooffer - arkeloger har funnit en jävligt suspekt hög av spädbarnsskelett vid en olmekisk offerplats (normalt tycks de framförallt ha offrat bisarra träskulpturer), men människooffer som motiv har inte tydligt figurerat i konstverken de efterlämnat, i skarp kontrast till senare mesoamerikanska kulturers konst.

En särskilt högt utvecklad del av olmekernas kultur var just deras fånigt häftiga skulpturkonst. De mest berömda exemplen är gigantiska stenhuvuden, det största över 3 meter högt, som tycks föreställa olika härskare. Dessa stenhuvudens platta, robusta anletsdrag har givit upphov till spekulationer om att deras skapare kan ha varit afrikaner som emigrerat över Atlanten, men det är bara en av många flummiga och långsökta teorier om olmekerna.

Enheduanna

Enheduanna (ca. 2285-2250 f.vt) var prästinna åt månguden Nanna i Ur. Hon tros ha varit en akkadisk prinsessa, dotter till erövraren Sargon, eller Šarru-kinu, som lagt under sig Ur och de andra sumeriska stadsstaterna i Mesopotamien.

Vi känner till Enheduanna främst genom några hymner hon skrivit, och vet inte mycket om hennes liv. Hon tycks för en tid, sent i sitt liv, ha blivit avsatt från sin post som översteprästinna av en rebellisk kung som ogillade Sargons politik. Enheduanna bad då modersgudinnan Inanna om hjälp i en hymn, och blev bönhörd - hennes brorson Naram Sin tog omsider makten och återinsatte Enheduanna på hennes post.

Enheduannas hymner gör henne till en av de absolut äldsta författarna kända vid namn, endast Ptahhotep var möjligtvis före. Hennes hymner är också de äldsta bevarade introspektiva texterna, i det att hon skriver om sitt eget personliga förhållande till gudomligheten.