Qibla

Qibla är det arabiska ordet för riktningen man bör be i som muslim, dvs riktningen mot Kaba i Mekka. 2006 sponsrade Malaysias rymdfartsstyrelse en konferens för att avgöra i vilken riktning man ska be om man är en astronaut i omloppsbana (flera muslimer har redan varit i rymden). De kom inte fram till något roligare än att man i det läget ska avgöra qibla bäst man kan, men storayatollan Ali al-Sistani har ett bättre förslag, som är mer applicerbart på rena scifi-kontexter: man ber helt enkelt mot jorden, där Kaba är.

Jag kan tänka mig att detta kan komma att innebära vissa problem i framtiden, dock. En av de mer plausibla lösningarna på problemet med viktlöshet vore ju som bekant att låta rymdskeppen/habitaten...rotera.

Ancient Astronauts

Ancient Astronauts är en "vetenskaplig" hypotes som populariserats av Erich von Däniken och andra lustigkurrar. Den går basically ut på att forntida kulturer måste ha haft kontakt med utomjordingar på något vis, och av dessa inspirerats till eller rentav fått hjälp att uppnå många av sina storverk. Ibland menar man rentav att specifika forntida kulturer måste ha haft högteknologi, och varit kapabla till radiokommunikation, rymdfärder, allt möjligt skit.

Typiska "belägg" för Ancient Astronauts-teorier är framförallt konsten från olika kulturer; man menar att den uppvisar tecken på UFOs, högteknologi, snubbar i rymddräkter, 'gudar' som tycks komma från skyn i märkliga farkoster, etc. Det hävdas vidare att olika artefakter och byggnader är för avancerade för sin tid och plats, att de inte kan ha skapats eller uppförts med den teknologi och kunskap som det konventionellt anses att deras skapare besatt. Praktexemplet framför andra på det senare är Cheopspyramiden, men det finns massor av andra - olmekernas konst var tex för häftig för sin tid, Sakkara-fågeln måste vara ett bevis på att de forntida egyptierna hade flygmaskiner, folket på Påskön kan så inte ha uppfört Moai själva, Nazca-linjerna är landingsbanor för rymdskepp, etc. Ett annat paradargument är det faktum att grottmålningar och andra kreativa uttryck tycks ha uppstått relativt simultant hos isolerade folkgrupper på alla håll i världen, vilket pekar på, hävdas det, någon form av aktiv inspiration.

Ancient Astronauts är givetvis koolt på ett rent konceptuellt plan, varvid det inte är förvånande att det blivit ett extremt vanligt tema i fiktion. Bland de kulturer som allra oftast förknippas med ancient astronauts, både i fiktion och i pseudovetenskap , finner vi det antika Egypten, Påskön, och, intressant nog, alla avancerade för-columbianska civilisationer i Amerika, i synnerhet olmekerna och maya. Och även om teorin i stort är skitlökig, och berövar forntida folk välförtjänt ära över hur awesome de faktiskt var, med just olmekerna och maya...så börjar man undra ibland.

The True Corn People

Did you know that the average US resident consumes more corn than the "Corn People" of Mexico and South America, every day?

There are almost no items in a US supermarket today that do not contain corn in any form - processed, perfected, enchanted, et cetera - and scientists have ways to tell what a person's diet are made up of. By investigating dead skin cells (hair, nails) of US residents, they find that a significant percentage of the nutrition comes from corn - even through the meat they consume, where most of the cattle have been fed with corn, and the sweets, where corn syrup and the likes have provided the sweetening. I guess it's safe to say that you pretty much are what you eat, and most US Americans are corn cobs with fat legs.

In Mexico and a large part of South America, where people identify themselves as the Corn People, and eat corn in a non-processed, natural form just about every day, the same studies of dead skin cells have been conducted - and these people are less like their food than the US Americans are. Their cattle are mostly fed on grass. Their peripheral foodstuffs don't contain much processed corn. They, who've lived off the corn for hundreds, or thousands of years, are more varied and diverse in their diets than the US Americans who exploit them. So who are the real corn people, really? Those who revel in it and embrace it... or those who unknowingly resemble it?

Author Michael Pollan wrote a book in which at least 30% of the pages are dedicated to how cool corn is. It's called The Omnivore's Dilemma and I recommend it to all people who like to be both horrified and fascinated at the same time. Corn is Cool!

Xibalba

Xibalba var Mayaindianernas dödsrike. Vi vet inte så mycket om Mayas mytologi, så det är oklart om Xibalba faktiskt var en plats dit döda människors själar kom, eller om det bara beboddes av andeväsen. I vilket fall var det (åtminstone) en stor stad, med trädgårdar, hus, en bollplan, och en rådssal där Xibalbas tolv furstar samlades. Dessa var mäktiga gudar och demoner, som alla rådde över någon aspekt av död och lidande. Hun-Came, 'En död', var deras ledare, men Xic och Patan var bland de mer skönt nischade - de fick folk som vandrade längst vägar att hosta upp blod och dö.

Furstarna roade sig med att förödmjuka och förvirra besökare på olika sätt - de brukade till exempel ta emot i ett rum där de placerat realistiska dockor av sig själva bredvid sina sittplatser. Besökare skickades sedan vidare till hus fyllda med bisarra prövningar avsedda att döda eller ytterligare förödmjuka dem. Ett hus var försänkt i evigt mörker, ett annat fyllt av hungriga jaguarer, etc. Mayamytologins hjältetvillingar lyckades dock överlista furstarna och klara sig igenom alla deras prövningar, för att slutligen lura de viktigaste furstarna, Hun-Came och Vicub-Came, att ta sina liv. Efter det var Xibalba förödmjukat och besegrat, och återfick aldrig sin forna glans.

Popol Vuh, den bok det mesta av vår kunskap om Xibalba kommer ifrån, beskriver det som en underjordisk plats, vars ingångar fanns i grottsystem. Quiché-folket, en undergrupp till Maya, menade dock att en av vägarna till Xibalba var den mörka reva som syns på stjärnhimlen i mitten av Vintergatan. Och visst ser den lite skum ut?

Haasts örn

Haasts örn (Harpagornis moorei) var den största örnart som funnits. Den utvecklades isolerat på Nya Zeeland, där den genomgick den snabbaste evolutionära ökningen i storlek och vikt hos något känt ryggradsdjur, tills honorna nådde vikter uppemot 15 kg - de tyngsta örnarna idag väger 9. Dykande från luften i 80 km/h slog den ned på sina mål med kraften hos ett betongblock tappat från 25 meters höjd, och kunde döda varelser upp till femton gånger dess egen storlek. Faktum är att dess primära byte var de största fåglarna någonsin; Moa.

Men det ballaste med Haastörnen är följande: Normalt antas det att den dog ut nångång runt 1400-talet efter att människorna kom till Nya Zeeland och dödade av dess bytesdjur, men det är möjligt att maori aktivt jagade ned och utrotade den, eftersom den utgjorde ett konkret hot mot dem. Den dödade ju normalt moafåglar, tvåbeningar som var mycket, mycket större än människor - för Haasts örn kanske även människan var ett tänkbart byte. Sug på det. Man går ut ur hyddan en dag liksom och helt plötsligt dyker en 15 kilos mördarbest ner från skyn och sliter upp strupen på en. Jäjj!

Montserrats röda bok

Montserrats röda bok är en av de bästa musiksamlingar som bevarats från medeltiden. Dess namn kommer av att den härrör från klostret Montserrat utanför Barcelona i Katalonien, där den gavs röda pärmar under 1800-talet. Montserrat var under medeltiden en viktig vallfartsort, och bokens okände författare skriver i ett förord att han samlade ihop sångerna för att pilgrimerna skulle ha något kyskt och fromt att sjunga om de nu prompt måste sjunga när de håller vaka i kyrkan om nätterna. Vi bör vara tacksamma för hans fromhet nu, 600 år senare, för även om en del av boken gått förlorad innehåller den fortfarande tio låtar, med noter och allt, som annars hade varit glömda för alltid. De är alla på genuint häftiga språk: katalanska, occitanska och latin.

En av de mest populära sångerna ur boken bland musiker idag tycks vara Stella Splendens, här i en relativt autentisk inspelning.

Olmekerna

Olmekerna var den första civilisation som uppstod i Amerika. Den florerade längst en bit av mexikanska golfens kust mellan cirka 1200 och 400 f.vt. Likt alla indiancivilisationer efter dem saknade olmekerna smideskonst och uppfann aldrig hjulet, men de hade städer och extensiva handelsnätverk och möjligen ett primitivt skriftspråk. De praktiserade rituell blodspillan och spelade det mesoamerikanska bollspelet, båda sakerna typiska för de många civilisationer som skulle följa i området (Aztekerna, Maya, med flera). Olmekerna kan också ha uppfunnit bruket av talet 0 och den berömda Long Count-kalendern (det är den som folk har fått för sig förutsäger jordens undergång år 2012). Det är omdiskuterat huruvida olmekerna praktiserade människooffer - arkeloger har funnit en jävligt suspekt hög av spädbarnsskelett vid en olmekisk offerplats (normalt tycks de framförallt ha offrat bisarra träskulpturer), men människooffer som motiv har inte tydligt figurerat i konstverken de efterlämnat, i skarp kontrast till senare mesoamerikanska kulturers konst.

En särskilt högt utvecklad del av olmekernas kultur var just deras fånigt häftiga skulpturkonst. De mest berömda exemplen är gigantiska stenhuvuden, det största över 3 meter högt, som tycks föreställa olika härskare. Dessa stenhuvudens platta, robusta anletsdrag har givit upphov till spekulationer om att deras skapare kan ha varit afrikaner som emigrerat över Atlanten, men det är bara en av många flummiga och långsökta teorier om olmekerna.