Haasts örn

Haasts örn (Harpagornis moorei) var den största örnart som funnits. Den utvecklades isolerat på Nya Zeeland, där den genomgick den snabbaste evolutionära ökningen i storlek och vikt hos något känt ryggradsdjur, tills honorna nådde vikter uppemot 15 kg - de tyngsta örnarna idag väger 9. Dykande från luften i 80 km/h slog den ned på sina mål med kraften hos ett betongblock tappat från 25 meters höjd, och kunde döda varelser upp till femton gånger dess egen storlek. Faktum är att dess primära byte var de största fåglarna någonsin; Moa.

Men det ballaste med Haastörnen är följande: Normalt antas det att den dog ut nångång runt 1400-talet efter att människorna kom till Nya Zeeland och dödade av dess bytesdjur, men det är möjligt att maori aktivt jagade ned och utrotade den, eftersom den utgjorde ett konkret hot mot dem. Den dödade ju normalt moafåglar, tvåbeningar som var mycket, mycket större än människor - för Haasts örn kanske även människan var ett tänkbart byte. Sug på det. Man går ut ur hyddan en dag liksom och helt plötsligt dyker en 15 kilos mördarbest ner från skyn och sliter upp strupen på en. Jäjj!

Montserrats röda bok

Montserrats röda bok är en av de bästa musiksamlingar som bevarats från medeltiden. Dess namn kommer av att den härrör från klostret Montserrat utanför Barcelona i Katalonien, där den gavs röda pärmar under 1800-talet. Montserrat var under medeltiden en viktig vallfartsort, och bokens okände författare skriver i ett förord att han samlade ihop sångerna för att pilgrimerna skulle ha något kyskt och fromt att sjunga om de nu prompt måste sjunga när de håller vaka i kyrkan om nätterna. Vi bör vara tacksamma för hans fromhet nu, 600 år senare, för även om en del av boken gått förlorad innehåller den fortfarande tio låtar, med noter och allt, som annars hade varit glömda för alltid. De är alla på genuint häftiga språk: katalanska, occitanska och latin.

En av de mest populära sångerna ur boken bland musiker idag tycks vara Stella Splendens, här i en relativt autentisk inspelning.

Olmekerna

Olmekerna var den första civilisation som uppstod i Amerika. Den florerade längst en bit av mexikanska golfens kust mellan cirka 1200 och 400 f.vt. Likt alla indiancivilisationer efter dem saknade olmekerna smideskonst och uppfann aldrig hjulet, men de hade städer och extensiva handelsnätverk och möjligen ett primitivt skriftspråk. De praktiserade rituell blodspillan och spelade det mesoamerikanska bollspelet, båda sakerna typiska för de många civilisationer som skulle följa i området (Aztekerna, Maya, med flera). Olmekerna kan också ha uppfunnit bruket av talet 0 och den berömda Long Count-kalendern (det är den som folk har fått för sig förutsäger jordens undergång år 2012). Det är omdiskuterat huruvida olmekerna praktiserade människooffer - arkeloger har funnit en jävligt suspekt hög av spädbarnsskelett vid en olmekisk offerplats (normalt tycks de framförallt ha offrat bisarra träskulpturer), men människooffer som motiv har inte tydligt figurerat i konstverken de efterlämnat, i skarp kontrast till senare mesoamerikanska kulturers konst.

En särskilt högt utvecklad del av olmekernas kultur var just deras fånigt häftiga skulpturkonst. De mest berömda exemplen är gigantiska stenhuvuden, det största över 3 meter högt, som tycks föreställa olika härskare. Dessa stenhuvudens platta, robusta anletsdrag har givit upphov till spekulationer om att deras skapare kan ha varit afrikaner som emigrerat över Atlanten, men det är bara en av många flummiga och långsökta teorier om olmekerna.

the Dancing Plague - and it's shoes

The most famous example of the Dancing Plague is the one of 1518 in Strasbourg, France, but it is not the most interesting case to date. No, the more interesting one is one of the earlier outbreaks, i Aachen, Germany, 1374 - not that the illness was much different, but certainly the cure.

St. John's Dance, as the phenomenon was then called (the 'phenomenon' being people dancing themselves to death by stroke, heart attack, exhaution and the likes), was usually seen as some sort of possession and should therefore be treated by exorcism and prayer and so on - and as part of the exorcism, musicians were paid to play for the dancers to keep them going, believing that the only way to get the demons out was for the victims to dance and dance and dance, day and night, without end.

Anyway, what makes the Aachen outbreak special, is that it has been documented that the victims were not only dragged to the altar of St. Vitus, but also given red shoes to dance in. And why?

Nobody really knows, the reason for this particular detail is lost in history - but admit it: dancing yourself to death is much more fun in bright colours.

Elefanter

DNA-tester har visat att det finns tre levande arter av elefanter, inte två som man traditionellt trott. Den afrikanska skogselefanten skiljer sig i själva verket nästan lika mycket från den mer kända Stäppelefanten som den indiska elefanten gör. Skogselefanten är mindre, har rundare öron, fler tånaglar, rakare betar, med mera, så skillnaderna från stäppelefanten har alltid varit uppenbara, men man trodde länge att skogselefanten bara var en underart.

Många fler arter av elefanter har förstås funnits tidigare i historien, men dött ut. Den mest kända torde vara den Nordafrikanska elefanten som användes i krigföring av Kartago och andra makter i den antika världen, men det har till exempel också funnits olika arter av dvärgelefanter på öar i Medelhavet.

Den gamla uppdelningen i två arter av elefanter må alltså vara inkorrekt, men det finns fortfarande bara två genus; Loxodonta (de afrikanska elefanterna) och Elephas (de asiatiska). Det har dock funnits många, många fler tidigare i historien. Mammutarnas genus Mammuthus är väldigt nära besläktat med Elephas, så det är möjligt att de kunnat få barn med varandra om mammutar fanns i livet idag, vilket i förlängningen innebär att det kanske vore möjligt att återskapa mammutarna via de moderna elefanterna med hjälp av genmaterial från frusna mammutlik. Den enda kända korsningen mellan afrikanska och indiska elefanter var dock sjuklig och svag och dog ung.

Forskare jobbar aktivt på projektet att återuppliva mammuten. Inget genmaterial som hittils hittats har varit bra nog, men den ullhåriga mammutens mitokondrie-DNA är kartlagt, vilket är ett väldigt stort steg på vägen.

Indian Yellow - and what's not in it.

Indian Yellow is a transparent yellow pigment, used in oil paint and watercolours. Nowadays it's a pretty boring pigment: a mixture of nickel azo, hansa yellow and the tongue-twister 'quinacridone burt orange', but it's been at the centre of a historical claim of animal cruelty: disputed as early as 1830 (the pigment was introduced to India in the 15th century, and from there to Europe in the 18th), the myth still lingers today and is reprinted in (among other works) the Royal Academy of Arts books on traditional fine arts. It is agreed upon by almost every person who've done some kind of independent research that the origin of the pigment is another and that the animals were never hurt. But what is the myth then?

The myth is that the Indian Yellow pigment is produced from the urine of cows fed only mango leaves and only scarsely watered, kept extremely underfed and malnourished, and the urine then dried for the pigment. In 1844, chemist John Stenhouse concluded that the pigment was indeed "the juice of some tree or plant, which, after it has been expressed, has been saturated with magnesia and boiled down to its present consistence."

The interesting thing here is therefore not the myth itself, but that it has survived merely because it involves tormenting of cows by people seen as less civilised by the British, Dutch and German painters who used the pigment, ant then kept alive by authors through the centuries, and taught as fact despite the obvious Urban Legend quality of the myth.

Enheduanna

Enheduanna (ca. 2285-2250 f.vt) var prästinna åt månguden Nanna i Ur. Hon tros ha varit en akkadisk prinsessa, dotter till erövraren Sargon, eller Šarru-kinu, som lagt under sig Ur och de andra sumeriska stadsstaterna i Mesopotamien.

Vi känner till Enheduanna främst genom några hymner hon skrivit, och vet inte mycket om hennes liv. Hon tycks för en tid, sent i sitt liv, ha blivit avsatt från sin post som översteprästinna av en rebellisk kung som ogillade Sargons politik. Enheduanna bad då modersgudinnan Inanna om hjälp i en hymn, och blev bönhörd - hennes brorson Naram Sin tog omsider makten och återinsatte Enheduanna på hennes post.

Enheduannas hymner gör henne till en av de absolut äldsta författarna kända vid namn, endast Ptahhotep var möjligtvis före. Hennes hymner är också de äldsta bevarade introspektiva texterna, i det att hon skriver om sitt eget personliga förhållande till gudomligheten.